Han kändes så mjuk och medgörlig från första stunden jag satt upp. Skrittade ut 20 min först innn lektionen på lång tygel. När jag tog tyglarna var han helt med på noterna och väldigt känslig för hjälperna. Genom hela passet hade jag en ytterst lätt kontakt med bettet och det var helt underbart att kunna påverka honom så mycket med min sits. Tygeln var mer som en prydnad, en länk mellan oss, kommunikationen skedde via våra kroppar.

 

Vi började med att galoppera en långsida ned och sedan fortsätta ett varv på volten, därefter skull jag fösöka få över honom i tölt. Fast det blev trav, men det gjorde ingenting. Ner i skritt och förbereda tölten med nedre klockan, väta in rätt ögonblick då han är avspänd och ge mer energi. Han töltar rent men i ett långsamt tempo. Ännu har han inte så mycket muskler att tölta med så det måste han bygga upp och sakta öka tempot och sträckan vi töltar i takt med att styrkan förbättras. Jag ansträngde mig verkligen för att bara följa med i galoppen och inte driva med sätet utan låta honom galoppera själv och ta sitt ansvar. Det var så mycket bekvämare för oss båda och galoppen blev jättefin. Efter en stund i tölt fick han rulla in i galopp om belöning för det tycker han är kul. Så fortsatte vi i vänster varv. Det var svårare tyckte han för där har han sitt svaga bakben som bara vill skjuta på och inte bära. Men efter fattningar i skritt och tölt på åttvolten bar han mer vikt på det svaga bakbenet.

 

Sist briljerade vi med att göra enkla byten i galopp på serpentinbågar över medellinjen. Han var så fin och mjuk och gjorde jättebra fattningar. Sedan fick han skritta och vi fick prata om hur duktig den lilla hästen är. Det är inte så svårt som man kan tro att byta galopp sa Suss, inte när man använder kvartsklockan och bara byter varv på den. Nog är inte den där dressyrtävlingen långt borta ändå, iallafall inte just nu.

 

Det är magiskt vad han har förändrats på så korttid. Från det att jag slutade använda sadeln och att Suss lärde mig klockan har han blivit:så mycket mjukare, fått mycket bättre framåtbjudning, protesterar inte längre när vi ska göra övningar, tycker inte att allt är pest och pina och skitjobbigt och framförallt har han blivit så mycket mer arbetsvillig och positiv till arbete. Jag mår dåligt av att han gått med en opassande sadel så länge vilken han inte kan röra sig obehindrat i, kanske har han även känt smärta. Det är svårt att veta men det är stor risk att det tyvärr föreföll så. Jag blir så rörd när jag tänker på vad denna lilla häst ha stått ut med han har ändå förbättrats mycket även med den felpassande sadeln. Klagat har han inte gjort, han har helt enkelt inte varit förmögen att utföra det arbete vi velat att han ska göra, han har gjort så gott han kan. En så till synes liten förändring som gör en häst till en annan, det har gjort att jag tar det här med sadlar på stort allvar. En sadel kan förstöra en häst. Men Brimi har återhämtat sig när han slapp sin tvångströja. Jag har tyckt länge att sadeln inte passar och ridit barbacka en hel del men då och då använt sadeln. Då har spänningarna kommit tillbaka och inte hunnit släppa. Men efter flera månader av barbackaridning har den verkliga Brimi kommit fram, men den sista biten släppte inte förrän genombrottet med klockan. Klockan satte allt på plats.-Plötsligt sa ryttaren där uppe att jag skulle använda mina bakben mer så okej!verkar han säga. Bra en sådan sak som att han aldrig längre visar passtakt utan nu istället är mer travtaktig, om han får fel takt, är en stor förbättring. Suss sa att trots att han genomgått en dramatisk förändring förra lektionen har han blivit ännu mycket bättre sedan sist.-Hur har du burit dig åt, han är en helt annan häst! Jag blir så lycklig av att höra att mina anträngningar gett resultat. I fyra år har vi kämpat. Utvecklingen har sakta gått framåt men som ett pistolskott de senaste veckorna och det mycket tackvare Suss!

Läs den här artikeln!: