Eftersom Lillebror som jag skulle ha ridit var varm och hade tydlig puls i sitt vänstra bakben på grund av bland annat strålröta fick han vila. Istället fick jag rida Pansarvagnsådi. Ja han är ju som en pansarvagn att rida!Stor, går i sitt eget tempo, marsch framåt ur vägen och inte helt lättstyrd. Skämtosido, vi fick bestäma lite själva hur vi ville jobba hästarna idag jag och Micha. Det blev lite som en privatlektion( två dagar i rad inte illa!). Jag tänkte jobba mycket med övergångar, att lyssna på förhållande hjälper mest från sitsen och att bli mjuk i bogarna. Jag började med halter i skritt och han lyssnade bra och stannade bara jag rätade upp mig i sadeln och kände mig tung. Det är lätt hänt att jag lutar mig bakåt i halten och därmed trycker på framåt fast jag vill göra halt och dessutom kommer mina underskänklar för långt fram och spjärnar emot och trycker mig ner i sadeln. Så jag fick släppa stigbyglarna och då hamnade skänklarna i en mycket bättre position. Jag skulle tänka att jag rätar upp mig, hålla emot med magmusklerna och ha överkroppen i lod samt hålla om en aning med överskänkeln för att få med bakdelen in i halten, rida in i halten. Jag tog stigbyglarna och fortsatte med övergångar mellan skritt och trav. Han var väldigt stel i bogarna men lyssnade ganska bra både framåt och bakåt. Så Carro fick instruera mig när jag red på volten i trav för att få honom att bli mjukare i bogarna. I vänstervarv skulle jag försöka få ut bakdelen och in framdelen då han gärna vill falla ut med ytterbogen. Jag fick ta upprepade mjuka ledande tygeltag, hjälpa till med ytterskänkel och trampa mer i inner stigbygel för att få honom att vända inåt samtidigt som jag höll koll på att bakdelen inte åkte in. Emellan vändningarna fick jag möta upp med innerskänkeln och yttertygel för att gå kvar på volten och inte få en yttepyttevolt. Detta var verkligen lättare sagt än gjort. Då och då bytte jag varv för att han skulle få vila ena sidan och belönas för sitt arbete och såklart för rakriktningens skull. I andra varvet var det likadant jobb med att vända vända och möta upp och gå rakt. Jag fastnade lätt i det ledande tygeltaget och kontakten blev ostadig då jag gav efter för mycket så att jag tappade hel kontakten med hans mun vilket gjorde tygeltagen ryckiga i munnen på honom. När jag kortade tygeln lite och inte gav efter så att det blev glapp i tygeln utan han fick bibehålla ställningen inåt i nacken hela tiden, då blev det mycket bättre. Vissa stunder när jag gav rätt hjälper och satt i balans(speciellt i högervarvet där min vänsteraxel åker fram och inner höften åker bak fast det ska vara tvärtom dvs ytteraxel tillbaka och inner höft framåt) mjuknade han och kunde slappna av. Men när jag satt i obalans och fastnade i tygeltagen fastnade han också och blev stel och styv. I slutet gjorde vi övergångar skritt-trav i nedsittning fortfarande med vändande hjälper tillsammans med innerskänkel som mötte upp och höll volten. När jag travade av på serpentiner så tyckte jag att han följde med riktigt bra med bogarna åt båda hållen och var mycket mjukare än i början av passet. Men som Carro uttryckte det "Även om jag stretchar jättemycket en hel timme skulle jag ändå inte kunna gå ned i splitt i slutet av passet utan det skulle kanske krävas träning varje dag en lång period för att lyckas". Samma sak gäller för hästarna. Ådi är så stel i sina bogar att han behöver gymnastisera sig mycket under en lång period för att komma helt loss i kroppen och bli fullkomligt lösgjord för det kan han inte bli på ett pass. Det är viktigt att tänka på att man lätt ställer för höga krav på hästen. Han kanske inte är tillräckligt gymnastiserad i sin kropp för att kunna utföra en viss rörelse, inte har styrkan, inte har kommit så långt i sin utbildning ännu att han förstår hjälperna för rörelsen eller helt enkelt har för dålig kondition. Man vet därinne i sin hjärna att muskler måste stärkas, kondition och så vidare och lägga upp träningsprogram. Men många gånger vill man så gärna och har för bråttom med sin häst (och ofta med sig själv också) och gör saker som hästen inte är redo för ännu eller kräver mer än vad som är möjligt för hästen att utföra just nu. Varje häst är också olika vissa känns som om de är redo för att tex hoppa en 1.20 bana för att han har så mycket vilja och bjudning fast hästen egentligen inte har styrkan och uthålligheten. Men som ryttare är det viktigt att känna sin häst och känna när den börjar bli trött och sluta innan dess. För hästarna vill ju så gärna och kan ju inte sätta gränser själva. Det är vårt stora ansvar som ryttare att avgöra, vad hästen(och ryttaren) klarar av, acceptera det och träna vidare för hållbarhetens skull.