Vad är det som har fått mig att bli den jag är, format mig som person, hur jag tycker och tänker?Dels arvet, som jag har fått från mina föräldrar och så, men mest tror jag att miljön spelar roll. Men vad innebär miljön?Jo människorna och djuren i mitt liv som påverkat och inspirerat mig att bli den jag är idag, och självklart fortfarande inspirerar och påverkar mig. Det är en del av min personliga utveckling. Jag lär och får utbyte av erfarenheter av andra. Den person jag är nu kommer inte att vara konstant. Jag kommer att fortsätta att ändras och formas, byta tankesätt och åsikter. Mycket av den utvecklingen står alla fantastiska djur och människor bakom. Så låt mig presentera dem som inspirerat mig genom livet allra mest och bidragit till den människa jag är idag!

 

Mamma:Min mamma är självklart en person som påverkat mig mycket genom livet.  Även om jag ibland blir väldigt arg på henne så älskar jag henne otroligt mycket. Hon har alltid funnits där vid min sida som stöd och har alltid offrat allt för att jag ska må så bra som möljigt, även om hon måste jobba sig blå. I vissa fall kan det vara påfrestande för oss båda, att hon är så mån om mig. Men innerst inne vet jag att hon gör det för att hon älskar mig. Vi har levt tillsammans hela livet. Hon har lärt mig väldigt mycket om hur man ska leva och hur man ska förhålla sig till allt på jorden. Jag har ärvt min mammas stora behov av att hålla koll på de närmaste i familjen. Vi mår helt enkelt inte bra om vi inte vet säkert var de håller hus, för då kan man ju aldrig veta om de mår bra. Jag och mamma har båda starka personligheter och båda är envisa, det kan leda till en del gnabb oss emellan, men det är också något positivt. Att jag är så envis har gjort mig väldigt målmedveten, jag ger mig inte förrän jag nått mitt mål och det spelar ingen roll hur hårt jag får jobba eller hur många hinder som står ivägen för mig, förr eller senare kommer jag alltid fram. Det har jag lärt mig av mamma och det är jag evigt tacksam för. I svåra situationer behöver man tro på sig själv och aldrig ge upp, det kan rädda livet på en. 

Pappa: Pappa har självklart också påverkat mig, lika mycket som mamma har. Vi är ganska olika, jag är envis medan pappa är ganska lätt att övertala. Men våra olikheter kompletterar varandra. Vi har samma humor och har alltid varit som två kompisar som busar och skojjar med varandra för att lätta upp stämminingen, när situationen är svår. Pappa har gjort att jag orkat fortsätta kämpa även när jag tyckt att inget går som jag vill.  Vad finns egentligen för likheter med att spela trombon och att rida? Jo att det är två aktiviteter som pappa respektive jag brinner för och älskar att utföra. Båda vill prestera bra i dessa aktiviteter och vi vill utvecklas och bli bättre. Förut tyckte jag att jag måste bli bättre för varje gång och förväntade mig att fortsätta från det steg jag stod på förra gången. Jag hade otroliga krav på mig själv och hur jag skulle prestera. Men när jag inte presterade så som jag ville blev jag otroligt frustrerad och besviken. Jag misslyckades och accepterade det inte utan fortsatte, trotts att det bara gick sämre och sämre. Jag kände mig helt värdelös, att jag lika gärna kunde sluta med ridningen. Men då fanns pappa där, han lärde mig att man inte alltid kan utvecklas uppåt från gång till gång. Man måste se till helheten. Han har fått mig att förstå att man inte alltid kan prestera på topp. Jag är bra som jag är. Jag är en person och inte en prestation. Utveckling går inte spikrakt, man har sina bra och även dåliga dagar, och det måste man acceptera. Jag älskar dig pappa!

Hillevi:Min älskade syster, som vi lekt genom livet och växt upp tillsammans. Vi har bråkat och vi har umgåtts som två kompisar. Hon finns alltid där när jag behöver henne.  Jag känner att jag alltid kan prata med henne om såväl allvarliga som lättsamma saker. Även om jag kanske inte alltid tar emot den hjälp hon ger mig, så uppskattar jag hennes angagemang otroligt mycket. Hon har kommit och tröstat mig och fått mig att må bättre när jag mått som sämst. Hon har ivrigt ställt upp som min personliga stylist då jag ska iväg på något speciellt. Även om vi är väldigt olika och har mycket skiljda åsikter har vi ändå mycket gemensamt. Något som för oss samman. När inte mamma eller pappa förstår har Hillevi förstått mig och stöttat mig därför att hon står närmare mig i åldern och vet hur det är att vara en tjej i tonåren, det är inte alltid lätt och det vet Hillevi.

 

Brimi:Vid första anblicken kan han verka som en tuff och hård häst, men i själva verket är han väldigt känslig. Direkt när jag gör fel eller lägger för mycket press på honom låter han mig få veta det, då gör han sura miner och piskar med svansen, fortsätter jag ändå att envisas säger han "Hejdå bajskorv!" och sticker väg oavsett om han har rep eller ej. Men är jag schysst och lugn, visar han det genom att göra allt som jag ber honom om och lite till. (Your horse are your mirror). Han är verkligen en sann lärare, som alltid ger respons på det jag gör direkt. Jag har fått lära mig att läsa honom och se hur jag ska bete mig i olika situationer. För Brimi kan skifta oerhört snabbt från lugn och säker (left brain) till rädd och apatisk eller överaktiv(right brain introvert/extrovert) och det har gjort att jag måste anpassa mig hela tiden efter hur han svarar. Han har behov av att få känna sig duktig och vill få beröm, får han inte det vill han inte alls vara med, då stannar han och vägrar att sammarbeta. Men ger jag honom bekräftelse och pauser så gör han genast allt för mig igen. Han är fantastisk den lille hästen.

 

Anna:Någon som inspirerat mig otroligt mycket och fick mig att börja med Parelli är Anna. Hon är otroligt duktig tillsammans med hästarna, hon är alltid lugn och emotionellt samlad oavsett vad hästarna hittar på. Hon har gett mig en önskan att arbeta med hästarna på deras villkor istället för emot dem. Jag tycker att hon är en sann horseman för det arbete hon gör är verkligen enastående!Jag rekommenderar er att läsa Annas blogg: www.isvindar.blogg.se där hon delar med sig av mycket kloka tankar, tips och råd kring hästar och Parelli natural horsemanship. Tack Anna för att du öppnade mina ögon för Parelli!

 

Suss:Min tränare Suss har lärt mig att ridning inte måste vara komplicerad. Hon har gett mig många verktyg för att på hästarnas villkor uppnå fantastisk ridning genom att arbeta med den egna kroppen och tanken. Hon har hjälpt mig och Brimi att hitta balans i våra kroppar för att kunna plocka fram det vi har inom oss, och det ska hon få fortsätta att göra på nya lektioner nu i vår!

 

Anne:Min tränare i Parelli NH som har lärt mig hästarnas språk och gett mig vägledning och nya ideer och lekar att jobba med. När jag har fått dålig fantasi har hon gett mig ny inspiration och nya utmaningar som jag och Brimi tillsammans kan utvecklas med. Hon har fått mig att istället för att bli frustrerad när jag inte förstår, analysera vad som hände och försöka förstå ur hästens synvinkel. Att vara positiv i arbetet med hästarna, inte säga nej hela tiden utan uppmuntra att hästen försöker förstå vad jag vill och låta honom få göra misstag. Inte microstyra honom utan ge honom eget ansvar.Utan Anne hade jag och Brimi inte haft den relation vi har idag!

 

Det finns såklart massor av fler människor och djur som inspirerar mig men dessa är de som har den största betydelsen. Skulle jag skriva alla hade ni nog inte orkat läsa!Jag vill ge alla dessa underbaringar ett stort tack för all hjälp ni har gett och ger mig och allt jag fått lära mig av er, ni är fantastiska!