Aldrig mer kommer jag att få umgås med den bästa i världen. Han som räddade mig från mörkret, och tog mig upp i ljuset. När jag hade det som svårast, fanns han där. När jag behövde tröst, tröstade han mig. När ingen annan förstod, förstod han. När jag hatade vad jag gjort, förlät han mig. Ett stöd i tillvaron som inte går att ersätta. Du får mig att le, när jag tror att jag aldrig ska le mer. Du får mig att skratta, när jag är ledsen. Du får mig att gråta av skuld, frustration och glädje.

 

Jag mötte dig för första gången för länge sedan, på Seikos tid. Du var den glada och nyfikna, Seiko fick panik av din blotta närvaro. Jag skrattade åt Seikos rädsla och åt din framfusighet. Du tycktes säga "Men jag ville ju bara hälsa". Jag visste inte då att du skulle bli det viktigaste i mitt liv ett par år senare.

 

Du bestämde allt, tempo, takt, vart vi skulle gå, hur länge och hur mycket. Du var boss och jag hängde på. Sedan ändrade det sig. Vi började sammarbeta, blev ett team. Det var inte alltid lätt, och vägen var krokig som en berg-och -dalbana. Men vi tog oss framåt på något sätt och utvecklades. Inte gick det fort, men vi hade ju inte heller bråttom. Dagar fanns där jag grät över dig, dagar fanns då jag var så stolt över dig, att jag inte visste vad jag skulle göra av den stoltheten. Första gången du kom fram till mig i hagen, första gången du följde med lös i hagen, första gången vi kunde trava utan spänningar, första gången vi kunde galoppera ett varv på en volt, när du töltade rent för första gången med mig, när alla spänningar släppte och du plötsligt slutade att passa och gick i ren takt, som om du aldrig gjort annat. När vi var ute i skogen och jag trodde vi var vilse, visste du precis vart vi var och tog oss hem. Den underbara galoppen då du använde hela kroppen, höjde ryggen och var mjuk som smör under mig. Det är ögonblick och minnen som jag aldrig glömmer.

 

Du är inte som någon annan, det finns bara du som kan vara som du. Bara du som får mig att le när du gladeligen rejsar iväg med dina kompisar när jag kommer till hagen, bara du som sedan kommer fram med spetsade öron. Bara du som tokgalopperar och pruttar i bocksprång, bara du som lägger sitt huvud i mitt knä, bara du som grymtar när det blir jobbigt, bara du som förvarnar att du vill vara busig genom att pipa, bara du som är nyfiken på allt, bara du som plötsligt fryser till is och går in i dig själv, bara du som älskar att gå i sideways till mig. Bara du om bönar och ber om att få stanna inne när det regnar. Bara du som ställer upp i alla lägen, om du får motivation till det. Bara, bara du.

 

Vi har gjort allt tillsammans, bada, tokgaloppera i uppförsbackar, ridning utan utrustning i alla gångarter, hoppa, öppna, sluta, skänkelvikning, förvänd galopp, enkla byten, busa lös i hagen, trickträning, tömkörning i skogen, långa upptäcksfärder, mys och massage i stallet, vandra över läskiga spångar utan att tveka, fortsätta som ingenting i spöregn och åska. Det är bara en promille av vad vi har upplevt tillsammans.

 

Men nu har nästan fem år av vänskap abrupt slutat, och kommer aldrig tillbaka. Jag kommer aldrig att få rida och umgås med någon som du igen, för det finns bara du och ingen annan. Men tragiskt nog kommer ingen annan än du och jag att förstå vad du betyder för mig, du var mitt liv och nu är du borta.